Det här stället får mig nästan att gråta, för att det är så fult.
Stigbergsliden i ryggen, Första långgatan österut. Stora öppna ytor sönderplottrade av parkeringsplatser, trafikled, spårvagnsspår, staket, bråte och buskage. Jag går här dagligen – men idag var det så extra fult att jag blev tvungen att stanna och fotografera. Vädret gjorde sitt: minus fem, snål vind, halt och isigt. Skräpigt. Brun snö. Spårvagnen som skräller extra mycket i kylan. Varför går vi inte bara härifrån?
Man kan naturligtvis lägga på lite kulörer, tona ut gruset och minska kontrasten… Men det hjälper inte alltid.
Om man däremot kommer från andra hållet och står på precis samma ställe, är det en av mina favoritvyer. Stigbergsliden uppåt är sammanhållen, dramatisk, intressant. Och om sommarkvällen slickar solstrålarna markens blanka skenor. (Mobilkamerabild )
Jamen, jag bor ju där – österut från rondellen. Gå upp på morgonen och fånga motljuset nästa gång eller jobba vidare med färgläggningen. Annars lyckas du ju göra (fånga) allting så vackert. Så varför inte denna ända av Första Långgatan?
LikeLike
Vissa dagar är det övermäktigt. Det känns inte möjligt. Det enda jag kan göra just i den delen av gatan är att vända mig åt andra hållet – för åt det hållet är det spännande. Men ljuset kan göra underverk. Idag är det solsken – jag ska gå där och se om det känns annorlunda. Tar med kameran, återkommer.
LikeLike