Halvvägs till havet, och en bra bit till stan. I stillhet ligger Sandarna, vilar på Göteborgs västsida, omgärdat av industriområden, kyrkogård och en väldig trafikapparat. De gånger jag varit där i det vanliga kustvädret – grått, fuktigt, blåsigt – har jag inte tänkt på annat än hur folktomt och ödsligt det är. Men när jag tog en promenad i Sandarna en solig eftermiddag blev jag överraskad och glad. En funkispärla från 1930- och 40-talen med ljusa, strama hus omgivna av tallar och berg. Hus byggda för solsken, med mängder av lekande barn på de öppna gårdsytorna.

Nu är det tyst där. Barnen är för länge sedan vuxna. Deras egna barn bor i radhus utanför stan, och solskenet i november är mycket sporadiskt. Men Sandarna log mot mig ett ögonblick och visade en skymt av sitt förflutna.

Sandarna, built in the 1930-40′s, is situated in the western part of Göteborg. A very silent area that I normally find dull. When I walked there in the rare november sunlight my opinion changed.