Grönskan i augusti är bedagad och begagnad. Den har sett bättre tider. Bladen är tuggade och anlupna. Veckade i kanterna, fläckiga, lite skrumpna. Deras högtid är förbi. De är starka och mörka – inte ett spår skira.

Växterna har ätits på och botts i, ägg har lagts på dem. Några är inspunna i nät och klet, några brända av solen. En del har blivit för tunga och vält omkull. Oskönt ligger de på marken.

Skuggorna är svarta i augusti, och det som växer är borstigt, strävt och vasst. Det är den tåliga grönskans tid. Kardborrar, maskrosor och gråbo frodas. Solen steker och det är bra att vara tjockhudad.