Det här stället får mig nästan att gråta, för att det är så fult.

Stigbergsliden i ryggen, Första långgatan österut. Stora öppna ytor sönderplottrade av parkeringsplatser, trafikled, spårvagnsspår, staket, bråte och buskage. Jag går här dagligen – men idag var det så extra fult att jag blev tvungen att stanna och fotografera. Vädret gjorde sitt: minus fem, snål vind, halt och isigt. Skräpigt. Brun snö. Spårvagnen som skräller extra mycket i kylan. Varför går vi inte bara härifrån?

Man kan naturligtvis lägga på lite kulörer, tona ut gruset och minska kontrasten… Men det hjälper inte alltid.

Om man däremot kommer från andra hållet och står på precis samma ställe, är det en av mina favoritvyer.  Stigbergsliden uppåt är sammanhållen, dramatisk, intressant. Och om sommarkvällen slickar solstrålarna markens blanka skenor. (Mobilkamerabild )